Har aldrig vart så nervös inför ett lopp, som jag var igår. Vet faktiskt inte varför. Det jag vet är att jag skulle se loppet som ett träningspass, sen vet jag att jag sprang på några av vägarna på Jämjöhalvan när jag gick på Jändelskolan, men om detta skulle vara orsaker till min nervositet det vet jag inte.

Vi var nere en stund före nio och starten skulle gå först 10.30 så det var gott om tid. Det var mkt som spelade in, vädret var inte vad jag hoppats på, men ändå väldigt bra löparväder. Det fanns några trogna publikhejare som stod längs banan som hejade på alla som sprang förbi.

Vi tar det från början. Så träffade jag min systerson strax före start, en kvart eller nåt sånt. Som vanligt så har han ju ont i magen....nerver, kan det vara så att vi är släkt?   

Så vid 10,30 går starten, och vips är vi iväg....jag öppnar på tok för snabbt första km, och det håller i sig tempot....jag som skulle ta det lugnt i starten. Jag löper på, försöker hålla igen, men allt känns bra, så jag tänker att jag kör på, så får vi se hur länge det håller, ska ju löpa samma bana 4 varv....

Ett varv i taget, helst vill jag springa hela vägen och då vet jag att jag har mitt rekord. Första varvet eller första 5 km går på 27-28 min, några min tillgodo på 6 min:s tempo per km.    Första vätskekontrollen kommer och jag tar en mugg vatten, mest för att få blöta munnen detta varv, vill inte dricka så mkt efter första varvet. Tempot fortsätter ligga lite för högt för att jag ska orka hela vägen, men bryr mig faktiskt inte utan byter tänk under andra varvet att jag kör på och försöker ha mina min tillgodo. När jag passera 10 km skylten, starx efter den står pappa och mamma. Pappa skriker att första milen är under timmen, den var till och med under 58 min, vilket betyder att något bra är på väg att hända, men ännu är det två varv kvar. Denna gång  försöker jag dricka en del vatten. Vill ju inte förlora för mkt vätska. Jag behåller tempot bra även på tredje varvet, jag blir taggad av de som finns längs banan och hejar på alla, ökar till och med tempo bitvis.    När jag är på väg mot 15 km:s skylten tar jag en titt på klockan och ser att detta ser bra ut. Strax innan den jobbiga backen kommer min bror och hejar/ skriker att det ser bra ut. Frågar vad tiden säger och jag skriker att det ser bra ut. Svaret jag får är " Att bit ihop nu sista varvet, detta fixar du". Backen är inte rolig nu, tunga ben, men jag försöker bita ihop. Dock kommer en svacka strax efter 16 km, där inser jag att jag ser inga löpare före mig och inga löpare efter mig, men vet att det ska finnas löpare efter mig. Nu sänker jag tempot så pass att jag ligger ett par km 6,32 och 6,39. Det som jag har i tankarna är att har jag sprungit så här långt så ska jag väl klara sista km:arna också, nu är det dock 4 km när jag börjar tänka så. Har ju på träning sprungit både 16-17-18 km utan att gå, kommer jag till 18 nu med så ska jag inte gå idag och så är det med det. Fixar 18 km och då börjar jag räkna ner för nu börjar det bli lite småjobbigt, men jag biter ihop tittar på klockan och den totala tiden, och der att det finns hopp om att kunna vara under två timmar när jag passera 20 km, så jag försöker höja tempot något och det lyckas faktiskt. Så jag springer förbi 20 km:s skylten på 1,59,10. Strax därefter hör jag hur någon kommer bakom, jag ligger före uppför backen och strax innan vi ska över vägen då springer han förbi och jag kan inte svara har inget kvar att ge. Försöker dock höja min fart när jag ser målet, det lyckas men kommer inte förbi "Bosse". Min klocka stannar på 2,06,13 och jag bara vrålar ut min glädje, och jag kan knappt prata efter målgång. En obeskrivlig lycka känner jag, jag fick springa hela vägen, slog personligt rekord med 17 min nånting, om vi ska ta tiden från Göteborgsvarvet. Nu är det inte många minuter kvar till jag har två timmar som inget. Vill tacka alla som tror på mig och alla som trott att jag ska fixa detta ni betyder så himla mycket. Nu vet jag att får jag till timpassen ute i löparspåret, så fixar jag maran hur lätt som helst, med kanske en bra första-tid. =)

Då bilderna från årets Jämjöhalvan inte kommit upp i Galleriet  ännu så får ni hålla tillgodo med bilderna från förra årets lopp, då jag löpte halva sträckan 10,55 km. I år var det 21,1 km och jag är så stolt!!!

Jag som har rosa på mig. ;) 132 är nummerlappen!!

 

Linda

18 november 2012 13:20

fy 17 vad du är duktig!!!
Stort GRATTIS!!!
Nästan så det kom en tår när jag läste din fina historia. Underbart!
Tack för att du delade med dig av den. Jag är så glad för din skull så du anar inte!
Kram

Linda Karlsson

20 november 2012 17:57

TACKAR, för din fina kommentar!! Kommer leva på detta hela vintern tror jag!! Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Kan inte riktigt fatta vart det här året har tagit vägen. Kollade när jag senast skrev något, och det var i mars, det är ju en hel evighet sedan. Nu är det dags att ta tag i det som jag inte brytt mig om direkt sedan semestern, jag har ätit gott och ...

Februari bjöd inte riktigt på vad jag hade tänkt mig, det är idag 4 veckor sedan jag var ute och sprang senast. Då jag blev förkyld och knockad med feber, så ville jag inte riskera något inför mina kommande lopp.    Därför har jag valt den försik...

Hej alla fina människor.   Jag hade som mål att få springa minst 100 km i januari månad, så jag bestämde mig för att köra fyra pass igår, trots att jag sprang 12,7 km i söndags och distansrekord på väldigt länge.    Målet med första passet var at...

Äntligen sitter jag på min blogg igen. Jag har lovat både mig själv och andra på att bli bättre på att blogga det här året.   Jag tänkte börja med att skriva om mina mål för året. Ett delmål på vägen är att minska några kilo i vikt, då jag inte...

God morgon alla fina! Igår var det ett välgörenhetslopp i Kalmar för Alla välrdens barn, pengarna som de fick in går till "Rädda barnen".   Jag och Simon skulle springa och det stod klart tidigt att vi skulle springa, sen fick vi veta att även ...