Med start kl 00,00 natten mellan fredag och lördag var det då start för något som heter Ultraintervaller. Med det menas att du ska springa 10 km med start var trdeje timme, och som mest 8 st under ett och samma dygn. För ett år sen ja för ett halvår sen till och med så trodde jag att detta aldrig var något jag skulle göra eller ens tänka tanken på att göra. För ett år sedan var jag inte heller anmäld till ett maraton...... Så tack vare mina kära löparvänner runt om i landet, började tanken då växa fram hos mig att kanske skulle jag våga anta utmaningen att utmana mig själv, till att springa längre än jag gjort någon gång hittils under ett och samma dygn. Bestämde mig att jo jag kör, 4 st var mitt mål, och självklart skulle jag i så fall starta kl 00,00 annars är det väl ingen utmaning? Jag är ju en person som älskar utmaningar, och då är det utmaningen jag vill komma åt. ;)   

Sagt och gjort så bytte jag kläder strax före midnatt i fredags, var en ganska häftig känsla att vara ute så ensam, mötte inga bilar, hörde en bil en gång. När jag hade dryga 3 km kvar så sprang jag förbi ett par som var ute och gick...undra vad de tänkte, men och andra sidan så funderade jag på varför man är ute och går halv ett en fredagsnatt.    Min plan var att jag skulle ligga på 65-70 min per mil. För att orka helt enkelt. Allt kändes så himla lätt första 10 km och tiden vart 64 min alltså lite för snabbt, men det flöt ju på så himla bra allt, pigga ben och kroppen som ville det här, kändes super helt enkelt.

Så var det det där med återhämtning och få i sig energi, den biten gick väl sådär. Efter första fick jag i mig en halv snickers, och lite Cola. Det funkade helt enkelt inte att få i sig något annat.   

Andra intervallen blev en 67 min:s varv och helt enligt planen. Känslan att vara ute och springa klockan tre på natten och veta att klockan hinner bli fyra och lite till innnan jag är hemma var så himla häftig. Denna intervall så såg jag några fler bilar varav ett par av bilarna såg mig också, skulle vara roligt och få veta vad de tänkte och sa om de var fler än en i bilen. Annars var det jag och fåglarna, har bara använt min pannlampa ett fåtal ggr förut, nu fick den vara med på tre av fyra intervaller, så bra köp. Benen kändes fortsatt pigga och kroppen helt ok. Men känslan jag fick strax efter andra var den att nu vill jag sova, men hade stämt löparträff med som skulle göra mig sällskap på intervallen som skulle börja 06,00 så jag kunde ju hlet enkelt inte stanna hemma, men om det inte hade vart så, då vet jag inte om jag hade kommit ut på tredje. Så jag tackar Patrik för sällskapet!

Klockan började närma sig nr 3 och det var inte roligt, men nu hade jag ju bestämt att den skulle springas med Patrik, så det var bara att byta kläder igen. Det flöt på väldigt bra, även om det började kännas i benen att nu är jag på väg mot rekord mot vad jag tidigare gjort under ett dygn. Några km var riktigt snabba också mot vad farten brukar ligga på just nu.    Så det var ju ett gott tecken. Rent mentalt så var det nr 3 som var svårast att komma ut på, så jag tackar verkligen för att jag fick sällskap på trean. Dock kändes det ganska så stumt på slutet av trean, så jag fick tanken att nu blir det inga fler. Tanken på att ta sig ut ännu en gång var tung. Patrik kom med förslaget att du kan ju hoppa över nästa start och köra kl12 istället så får du längre vila, ni som känner mig och min löparskalle så ha sagt att nej nej nej kommer inte på fråga, ska hon ut så blir det kl 09,00. Tanken var lockande att lägga av efter trean.....men samtidigt hade jag ju sagt fyra på förhand. Så jag sa att ska det bli en fjärde måste jag gå in i mig själv i min lilla bubbla och köra fyran själv. Lyckades få i mig en Risifrutti efter tredje intervallen.

Strax efter 08,00 vaknade sambon och kom ut och bryggde kaffe pratade lite med mig och tyckte att om jag känner som jag gör stanna då du har ju redan bevisat att du kan. Sant, men maran är lite längre än 30 km. Så jag bytte om till fyran med ont i låren och trött i kroppen, men ut skulle jag. Nu hade blåst upp så pass mycket att det blåste kallt bitvis och det var inte roligt. Så det var många tankar på sista. Mantrat jag hade på slutet var att börjar du gå nu, så kanske du inte kan börja jogga igen, så jogga så länge du, nu är det bara sis och så långt kvar. Det jag är mest stolt över det är att av 40 km så gick jag inte en enda meter. LYCKA!! Det gick inte fort sista 4 km men jag kom jag såg och genomförde fyra av åtta utlraintervaller, precis det som var mitt  mål. Stumma ben och ömma lår sista biten, men jag skulle inte ge upp, för känslan jag hade var att går jag nu då går jag resten och ja det ville jag ju inte. Det fick hellre gå sakta än att jag skulle gå. Efter halva sista intervallen, så kände jag riktig hunger för första gången sedan jag började springa. Det var också en slags lycka, och sen att kunna äta utan att vara rädd för att inte kunna. Känslan går inte att beskriva med ord. 

Idag har jag tagit löpvila, har fortfarande ont i låren, men annat vore väl lustigt om jag inte hade det. I örigt känner jag inget, men fick en rejäl blåsa på vänstra stortån efter andra, eller jag hade 2,25 km kvar när det började kännas som att det var en blåsa där. Den är ju såklart kvar. Trots det så planeras resten av feb i löpväg, har ju 36 km kvar till mina 150 km som är månadsmålet. Så imorgon måndag blir det till och springa en runda efter jobbet, även om det blir en lugn runda så känner jag att jag vill ut, hade det inte vart för 40 km igår, så hade jag vart ute idag.

Det jag tar med mig efter denna utmaning är att två km till igår hade kunnat gå på ren vilja, vilket i mitt huvud betyder att maran kommer jag fixa utan större problem, om jag nu får hålla mig frisk och hel såklart. Har inget tidmål i dagsläget mer än att jag ska ta mig i mål. Hålla ett helt ok tempo, för att vara min första mara. 

Nu kör vi mot nya mål! Mina underbara löparvänner har gett mig något nytt att fundera på, men kan jag, vågar jag utmana mig själv så pass att det kan gå? Vem vet. Den som lever få se! 

Hoppas att ni har orkat läsa hela inlägget. Tackar för er uppmärksamhet denna stund i så fall.

Puss och kram på er!

Nu sitter kise hos mig och tittar på vad jag gör. Men det vart inte så intressant....

Dagens pass går inte att beskriva med ord, men det var för mycket barmark för att ha broddar på och alldeles för halt för att låta benen löpa fritt. Så dagens pass var i försiktighets och säkerhet före falls tecken. Dock lyckades jag med min grundplan att få ihop minst 5 km, det viktiga idag var att få komma ut och få ihop några km i varje fall. ;) Med den biten är jag nöjd då det nästan blev 7 km, men under normala förhållande så springer jag 3 km längre på samma tid som jag hade idag....det säger en del om mitt pass idag va? Men just nu måste jag tänka över längre tid och att det är inte hela världen om något pass är under milen. 

Har idag bestämt att mitt mål med Stockholm maraton och det är att jag ska springa/jogga/löpa hela sträckan. Sen om jag sätter ett tidsmål också det återstår att se. Det vet jag inte i dagsläget. Utan att nöta km efter km som det känns just nu, och helst gärna få till långpassen också. 

Har ett litet hopp om distansrekord på söndag, troligen åker jag ner till föräldrarna och springer då. Om det nu inte blir kalas då för min nära och kära som dels fyllt år och som fyller snart. Men en lite löprunda ska det bli i vilket fall på söndag. 

Ha det gott så hörs vi snart igen!

Det var tungt, segt och bara bläh idag. Vet att bläh inte stavas med h, men det var så det kändes idag. Ville bara hem, trots att jag sagt från början att jag skulle få ihop minst en timmes löpning. Vem kanske att jag valde fel skor sett till att jag fick ta av broddarna efter 600 meters löpning, vad vet jag, men det var inte skönt någonstans idag. Nu vill jag bara jaga km och ta mig ut, även om jag jobbar hela dagen så måste jag skärpa mig lite och se till att träna ändå. Har vart lite halvlat på sista tiden. Istället för 4 pass i veckan har det blivit tre pass i veckan och jag vill ju ha minst  fyra pass i veckan, och även vissa veckor trycka in ett femte pass. 

Har inte bestämt mig ännu för om jag ska öka månadsmålet för februari, jag menar januari gick ju över förväntan. Visst då gäller det att jag får till mina långpass också, men kanske blir lite lättare och få till de passen nu när jag inte kommer jobba helger.    Än så länge ligger målet på 150 km i feb. Återstår att se om jag ändra det.   

Kanske att man ska skriva in i almenacka vad man ska träna och när man ska träna, då kanske det är större risk att man lyckas. Idag har jag städat ur en byrå-låda, har dock två lådor kvar att städa innan jag är färdig med den biten, men jag är lite svårstartad med allt nu för tiden tycker jag, men när jag väl börjat så tar det ju ingen tid.   

Tjipp tjopp, hörs en annan dag!