1 Juni var det så dags för min stora utmaning. Ett marathon, kändes lite smånervigt på väg mot den stora staden Stockholm, men ändå ett lugn.     När vi hade checkat in på hotellet, så begav vi oss till Östermalms IP för att jag skulle kunna hämta nummerlapp och sådär. Sen var det dags att kolla stan lite och äta. Det blev pizza som uppladdning inför mina kommande 42195 meter. God pizza dessutom.   

Lördagen kom och klockan ringde och nu börjar man märka att det är nerver som dallra lite. Klockan tickade och tickade dags att bege sig mot starten. Usch, jag vill inte, eller? Tog tunnelbanan till stadion och gick så sakta mot starten, toakön ringlade lång.....väldigt många finska löpare runt mig både i toakön och under loppet. Sådär ja nu ska man bara lämna in sina kläder, en sista check, sen gå till startfållan. Skrämmande tanke som  slår mig, jag har valt fel skor, fast och andra sidan så skaffade jag mig fina skavsår redan på fredag-kvällen. Såja springa ett marathon med skav, spännade, men det går väl det med. Trots allt tror jag att jag valde rätt skor. Vädret ser lovande ut, inte sådär varmt som de spått på förhand, kan även komma regn, perfekt väder med andra ord. Så nu är man på plats, och starx går första start, eliten och de duktiga motionärerna.    10 min till min egen start, passerade startmattan kvart över 12, då min tid började ticka. Allt gick helt enligt planen första milen, så avlöpte även andra helt enligt planen, men så kommer ju regnet. Hade på förhand bestämt mig för att jag får gå vid vätskekontrollerna för att jag ska kunna dricka. Så sagt och gjort så var det så jag gjorde under loppet. Första kontrollen blev det vatten. Nästa tog jag en vatten och en sportdryck. När vi var på väg mot 15 km så fick vi veta att "Musse" låg kvar i tätklungan och att Isabella ledde stort på damsidan. När vi närmade oss 17 km så hade eliten dryga 5 km kvar av hela distansen 42195 meter, hur är det möjligt liksom att springa så fort?!! Visserligen springer jag inte långt för att det ska gå fort, utan för att visa att jag kan springa långt. Fort får jag springa på korta lopp, även om jag vill under två timmar på halvmaran. Så kom vi in på andra varvet och svängde ut mot Gärdet, och sedan även vidare mot Djurgården. Nu kände jag att det där regnet kommer bara fortsätta och kände även att jag tappade gentemot vad jag trodde mitt tempo skulle kunna ligga på. Trummade vidare, såg några stackare som fick kramp osv i sina vader. Men än så länge känner jah mig så pigg man kan känna sig efter 25 km löpning, med små korta drickapauser. 28 km är mitt längsta pass före maran, så det är därefter som loppet börjar på riktigt för mig, är på väg mot 28 km och passera på en tid som är nästan halvtimmen bättre än när jag sprnag 28 km här hemma, det känns ju bra. Nu blir det ju rekord oavsett vad jag har för tid i mål, då det blir mitt längtsa pass och lopp någonsin. Regnet blir bara mer och mer ihållande och kallare, vilket gör att jag behöver stanna och ta en kissepaus, två min går förlorade, men jag blev lättare och det kändes så skönt, men då jag passerat 33 km så visste jag inte om jag skulle kunna ta mig upp, men det gick bra. Nu fortsätter resan mot målet och den fruktade västerbron, men jag upplevde den inte så farlig. Helt plötsligt dyker det upp en kontroll som servera Cola och gissa om jag tog en mugg, som jag längtat efter just denna dryck. Lycka!! Vips har vi passerat 35 km och jag börjar känna hur mig högerarm vill domna bort, så tar faktiskt en extra gåinslag för att skaka loss i hopp om att kunna fortsätta och ta mig till målet utan hjälp. Vill ju inte bryta nu för att armen tycker det börjar bli lite kallt. Helt plötsligt har jag sprungit över mattan som mäter tiden för 40 km och däe någonstan vart sista vätskekontrollen, mem den kände jag att jag inte kunde stanna vid, för då visste jag inte om jag skulle kunna börja springa/jogga igen så jag bara fortsatte och mata en fot framför den andra, och så är det ett enormt publikstöd sista 2 km och in på stadion, och sista 500-600 meterna kändes väldigt långa och dryga, kändes som att man aldrig skulle nå målet, men det gjorde jag och när jag passerade mållinjen så sträckte jag armarna i luften, för jag kände mig som en segrare. Jag menar jag klarade det på 4,56,02 h. En tid som jag ändå är väldigt stolt över, jag kunde genomföra hela loppet för egen maskin och det är stort för mig.

Här ha vi bilden på myset på rummet kvällen före loppet!! =)

Här kommer sista bilden före loppet, på väg till min startfålla. ;)

Några timmar senare och tillbaka på hotellet, en nöjd glad och stolt LINDA!!

Efter dusch och lite fräscha kläder så förtjänar man lite god mat och ett glas vin!!

Tackar Malin för sällskapet!! =)

Over and out!!

Nu tar jag sikte på nya resor och nya mål, men vem vet kanske står jag i Stockholm 31 maj 2014 och väntar på straten. Man ska aldrig säga aldrig. Mitt nästa ävnetyr blir Kalmar minitrathlon i augusti.